LIVE IN BOSTON

Hej alla där hemma. Det här inlägget kommer inte bli ett av dem där jag berättar om vad jag gjort de senaste dagarna där det finns dalar och toppar. Det här är ett inlägg som kommer berätta hur min fredag den 20 september var den första gången jag någonsin var med i en bilolycka.

 

Det jag kommer skriva om har jag fortfarnade svårt för att prata om och börjar gråta varje gång någon ställer frågor till mig om händelsen.

 

Jag satt ensam i min fina, blåa Volvo V70. Jag hade packat snacks och äppeljuice till mina barn som jag skulle plocka upp. Klockan var 12.07 och jag insåg att tiden började bli knapp för att hinna till skolan 12.15 när barnen slutar. Vid Newton Center stannar jag vid ett rödljus med två bilar framför mig. Jag hinner även se att jag har en bil bakom mig. Vi står på det här viset i knappt en minut när någonting händer. Min bil slungas framåt och min kropp, mina armar och mitt huvud slängs åt olika håll. Mitt ben slår i instrumentbrädan och skapar ett stort skrapsår. Jag hör ljud överallt ifrån men jag vet inte vad det är som skriker i mina öron. Jag slänger mig på bromsen men bilen vill inte sluta flyttas. Jag ställer mig på bromsen och bilen stannar plötsligt och jag blir stillasittandes. Jag tittar omkring mig och vet inte vad som har hänt. Har jag gjort något? Råkade jag göra någonting fel med bilen? Vad har hänt? Alldeles för många frågor i mitt alldeles för skakade huvud. Plötsligt hör jag någon som bankar på fönstret till min bil. Bilen är fortfarnade igång och jag sitter som förstelnad medan jag öppnar dörren. En kvinna kommer gåendes och hon slänger ur sig: "I'm so sorry, I was pushing my accelerator instead of the break. It was all my fault." Jag fick inte in orden i huvudet och jag satt fortfarande stilla i mitt säte med bältet på, ett värkande ben och radion igång. Tillslut ser jag att personerna i bilarna framför börjar gå ut så jag stänger av bilen, tar med mig telefonen och går ut ur bilen. Paniken som uppstår när jag inser vad som har hänt med bilen är inte nådig. Jag börjar skaka och gråta i hysteri. Samma kvinna kommer fram till mig igen och ber om ursäkt över vad hon gjort. Jag går runt min bil för att se om något skadas och börjar störtböla vid synen. Hela bakdelen av bilen är kvaddad. Glaset från bakluckan ligger överallt på gatan. Vindrutetorkaren ligger nedanför bilen böjd i en konstig vinkel.

 

Jag har panik och tar upp telefonen för att ringa min host mum. Som tur var arbetade hon hemma och var inte allt för långt ifrån olycksplatsen. Jag ringde henne och berättade att jag inte skulle kunna hämta barnen i tid. Hon sa att hon skulle ringa skolan och låta dem vara kvar till jag var i säkerhet och sedan skulle hon köra bums till mig. Jag stod på trottoaren och tittade på min kvaddade bil och tårarna bara rann och rann. Flera förbigående stannade och gav mig kramar och tröstande klappar och försökte prata lugnande med mig. Men ingen kunde lugna ner mig. Där stod jag, i ett helt främmande land, med ett främmande språk, med en kvaddad bil, med barnen i skolan som väntade på mig, med ett värkande ben, med tårar längs kinderna och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Efter ett tag kom polisen till platsen och jag fick ge bilens registreringsbevis till honom och även mitt körkort. När han tog emot mitt körkort berättade han för mig att jag körde illegalt. Att mitt internationella körkort inte gällde som ett riktigt. Att han skulle kunna stämma mig när han skrev den här rapporten om olyckan. Att höra det när du precis har varit med om något obeskrivligt finns inte på kartan. Mina tårar rann ännu mer och jag bölade och bölade. Ambulansen kom till platsen och de pratade lugnande med mig och fick mig äntligen att andas. De frågade om jag var skadad någonstans och jag berättade att jag hade ont i mitt ben. De kände och rörde lite på det men hittade inget fel. De frågade om jag ändå ville följa med i ambulansen för säkerhetens skull. Men jag var alldeles för mycket uppe i varv för att åka med dem, jag stod och väntade på min host mum och jag ville inte åka utan att hon visste om det. Det hände för mycket på en och samma gång. 

 

De två bilarna framför mig vid rödljuset hade också krockats in i. Eftersom jag flög framåt med min bil krockade jag in i bilen framför och den i den allra främsta. De två bilarna framför hade fått lite skrapsår på bilen medan min var helt förstörd. Det var så många tankar i mitt huvud. Jag visste att inget hade varit mitt fel och att jag inte hade kunnat göra något annorlunda men jag var i chock. När min host mum dök upp kunde jag äntligen luta mig mot någon och känna mig aningen trygg. Hon tog över snacket med polisen och med försäkringsbolaget.

 

När klockan var 1:14 satt jag ensam bredvid den sönderkvaddade bilen och väntade på bärgningsbilen. Annika hade åkt för att hämta barnen i skolan. Hon hade som tur var lugnat ner mig innan hon åkte så jag satt bara tyst för mig själv och grät. Jag vet inte varför jag grät så mycket men det var allt jag kunde göra.

 

Väl hemma igen hade jag ett långt och väldigt bra samtal med min kära mamma. Jag ringde henne och berättade vad som hänt och hur jag mådde. Hon lugnade ner mig ytterliggare och fick mig att må så mycket bättre. Det var även skönt att höra om annat när jag fått ur mig allt. Hon pratade om saker hemma som kunde få mig på andra tankar. Samtalet var oerhört viktigt för mig.

 

Ikväll har jag försökt att hålla mig sysselsatt hela tiden. Jag gick ut med vänner och åt för att slippa tänka på allt som hänt under dagen. Jag är helt slut i huvudet och det känns som att det ska sprängas snart. Min kropp är helt tömd på allt den kan vara tömd på och allt jag behöver göra nu är vila.

 

Det finns egentligen så mycket mer att skriva om men nu är jag tom. Helt tom.

 

Tack till alla ni som har stöttat mig genom den värsta dagen jag någonsin haft. Ni är guldvärda.