LIVE IN BOSTON

Okej. Jag fick precis mitt första lilla utbrott inom mig själv av hemlängtan. Det har alltså gått 20 dagar sen jag åkte till USA och nu kom det. Jag visste inte alls var jag skulle ta vägen. Det kom medan jag satt och pratade med Annika (host-mamman) och jag fick knyta mina nävar för att hålla tillbaka gråten som steg i ögonen. Om jag ska vara ärlig är det inte Sverige jag saknar, jag har till och med inte hunnit sakna mina vänner och familj heller alls mycket än. Det är klart att jag saknar er alla där hemma men jag har svävat runt på rosa moln och inte tänkt för mycket på hur långt borta ni verkligen är. Men ja, nu dök det upp. Och det jag fick panik över är all press jag har på mig. Jag saknar att kunna ligga hemma på soffan med en godispåse utan att ha några problem alls i världen. Jag har så mycket ansvar på mina axlar att jag fick smått panik. Lilla jag på 18 ynka år har fått så mycket ansvar som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag vet att jag kommer växa otroligt mycket under det här året och att det här kommer göra mig till en stark person men just i skrivande stund vet jag varken upp eller ner.

 

Ja, jag visste väl att det skulle komma någon gång. Jag vet inte om det är särskilt kul för er att läsa om att jag inte är på topp men det här ska vara en blogg där man följer mitt liv som en au pair och jag antar att det här är en del av det.

 

Men men. Nog men det och över till en roligare del att läsa!

 

Idag har jag haft en fullspäckad dag. Jag började med att åka in till Boston där jag mötte upp svenska Johanna. Vi vandrade runt i Boston och hon visade mig det som Boston är känt för och viktiga streets att komma ihåg. En liten guidad tur kan man säga. Sedan satte vi oss ner på en restaurang som heter Globe och åt lunch. Efteråt vandrade vi runt lite till innan vi fikade och sedan skiljdes åt. Det var skönt att bara i timmar prata av sig om allt och inget.

 

På eftermiddagen åkte jag hem och umgicks lite med familjen innan Madeleine och Terese hämtade upp mig för en tur till biografen. Jag och Johanna pratade massor om att gå på bio under dagen att jag blev så frestad att gå. Det var en annorlunda och spännande upplevelse av att gå på bio. Som kanske många har koll på finns det inga numrerade stolar utan det handlar om att vara på plats i god tid och få bra platser. Vi hade dock inget problem med platser för det var bara cirka fem personer till i salongen. Vi såg i alla fall Blue Jasmine. Det var en väldigt deprimerande film som vi alla tre inte hade direkt ord till efteråt. Våra ord var ungefär: "Jaha, den här var... konstig." Men visst, den var bra också men lite väl deppig.

 

Storlekarna här på drickor är inte direkt den samma som i Sverige kan jag tala om. Jag köpte den minsta möjliga och fick en som var lika stor som "stor" på bion hemma. Popcorn-storlekarna var ändå ganska lika. Okej, kanske inte riktigt. Men mer normalt än drickorna i alla fall.

 

Men nu måste jag försöka sova så att jag får lite sömn innan det är dags att jobba klockan 6 imorgon. Jag är dock fortfarnade lite tagen från mitt egna deprimerande moment så det kommer nog ta ett tag att lugna ner sig. Hoppas ni där hemma sover gott!