LIVE IN BOSTON

Imorgon har jag varit på amerikansk mark i 60 dagar. Det känns overkligt. Samtidigt som veckorna går i rusande fart känns det inte som att jag snart varit här i två månader.

 

Det jag känner av är att jag inte varit hemma på länge. Efter en månad borta började det märkas på ens vänner. Många hörde av sig titt som tätt första månaden och ville veta hur jag hade det, hur familjen var, hur jag bodde, hur usa var och allt möjligt. Men andra månaden har det märkts att fler och fler hoppat av tåget. Visst, jag har många vänner som jag inte brukar prata med på flera månader och sedan träffas vi och är lika bra vänner igen. Men det blir en annorlunda sak när jag är så långt ifrån hemma. Ni där hemma har fortfarande alla andra vänner omkring er och det blir inte en lika stor skillnad. För mig gör det stor skillnad för varje ynka person som hör av sig och bryr sig.

 

Här i Newton lever vi au pairer i vår egen bubbla. Alla rykten man hör om USA hur alla äter skräpmat, hur många har fetma m.m. stämmer inte in på platserna varken jag eller mina vänner befinner sig på. Vi lever i de finare delarna av USA vilket gör att vi bara får se de bra sakerna. Att äta skräpmat finns inte på kartan hos min familj. Många av mina vänners familjer har aldrig någonsin ätit på McDonalds. Allt jag köper måste vara ekologiskt annars ska jag helst avstå att köpa varan. Jag minns en av mina första veckor här, då hade mina värdföräldrar några vänner på besök och jag satt med dem och åt lunch. De pratade om allt möjligt och började diskutera irriterat om att de inte fick bygga ut sina hus mer för att de är precis så stora som de får vara på den tomten de har. Och båda husen är gigantiska. Som sagt lever vi i vår egen bubbla. Vi får all vår mat betalad, lön varje vecka, ett hus att bo i och en bra familj att bo med. Dock har man ju sina egna i-landsproblem som au pair... Men det är en annan historia.

 

Jag har varit med om mycket under mina snart två månader. En större sak var min bilolycka. Den har gjort att jag numera kör världens största bil (enligt mig) eftersom att Volvon jag körde fortfarande är på lagning. Vi har fått ett preliminärt besked om att den kommer tillbaka på fredag men mina värdföräldrar litar inte på det. Att köra den bilen jag har för tillfället är inte en fröjd. Jag har aldrig innan gett mig på att köra en stor bil. Bilen jag har nu är sju-sitsig och väldigt bred. Om någon av er varit i USA vet ni att parkeringsplatserna är gigantiska här, men min bil får preciiiiis plats inom linjerna för parkeringen. Överallt parkerar folk sina bilar på gatorna vilket gör att gatorna blir ganska smala att köra på. Där kommer jag med min superstora bil och ska ta mig förbi samtidigt som det kommer mötande bilar och det är bilar parkerade på andra sidan vägen. Jag börjar vänja mig att den är så pass stor men jag känner mig inte bekväm med att köra den. Jag kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter Volvon som jag borde köra. 

 

Föresten, jag har fått veta vad anledningen till att kvinnan bakom mig körde in i mig var. Hon höll på att byta skor och när hon var klar tryckte hon på gasen istället för bromsen. Hon bytte skor. På riktigt. Jävla kärring.

 

Detta blev ett litet rörigt inlägg men ville bara skriva av mig lite. Imorgon är det dags igen att skypa med kära familjen där hemma och på kvällen ska jag äta på Cheesecake Factory med mina vänner. Hej då!